Mer än fysisk kommunikation

Att vi kan göra oss förstådda hos hästarna med hjälp av tryck, kroppsspråk, eftergift, belöning, förstärkning av olika slag och allt det där – är något vi redan vet. Att vi kan förstå hästarna genom att studera och iaktta deras kroppsspråk, mimik och rörelser – det vet vi också. Vi kan nog egentligen utbyta en ganska stor utsträckning information mellan oss, och för de allra flesta hästar och deras människor är det tillräckligt. Men för vissa (*räcker själv upp handen*), är detta LÅNGT ifrån nog. Man vill veta mer, förstå mer, känna mer. Att umgås med hästar på vanligt vis var inte tillräckligt för mig, jag KÄNDE mig inte tillräcklig. Det enda jag visste var att det fanns saker inom min häst jag inte visste om. Som kanske skulle innebära otaliga besök av allt från tränare, till hästterapeuter, hovvårdare och mycket mer för att komma underfund med. Att veta att något inte står rätt till, men inte vad detta något är, blir som att famla efter nål i en höstack. Så för snart sex år sedan kontaktade jag en djurkommunikatör för första gången.

cropped-38642_145868528756801_7397945_n.jpg

Att prata djurkommunikation har jag under alla år aktat mig lite för, i rädsla av att inte bli tagen på allvar. Vilket egentligen har varit riktigt tråkigt. Men hur ska man förklara för sin hästmassör eller hästtandläkare, att hästen berättat själv om sina åkommor? Ibland har det blivit oerhört krångligt, då de symptom jag beskriver är sådant jag som människa inte ”ska” veta. När jag säger att han verkar ha en låsning på ena stället, eller problem med en tand på andra, får jag alltid frågan om hur detta visat sig. I många fall har det inte hunnit utvecklas synliga tecken, och då har jag stått där utan att veta vad jag ska svara.

Om det var svårt nog när någon annan kommunicerade med min häst, blev det långt mycket svårare förklara saker och ting när jag själv började lyssna till djuren. För ja, jag tror att vi alla har den kommunikationskanalen till hands inom oss. Frågan för mig är hur lätt var och en har att nå den, snarare än om den verkligen finns hos vem som helst. När jag själv lyckades nå fram, var det en såpass stor grej för mig att jag höll tyst om det länge. Så småningom fick allt fler reda på detta, men jag var noggrann med att bara släppa in människor som själva var öppna för djurkommunikation. Det var också så jag fick mina första ”kunder”. Idag känner jag mig inte längre rädd för att bli dömd, att kommunicera med djur är ju ett helt fantastiskt sätt att hjälpa både dem och deras ägare på! Jag tar fortfarande hjälp av egen djurkommunikatör, då jag tycker det är svårt att inte värdera och lägga sig i samtalet när det handlar om egna djur. Här kommer ett litet utdrag från näst senaste samtalet;
Känner sig spänd i käkmusklerna, som om han inte kunnat stänga munnen och tagit i kraftigt för att göra det. Här finns obehag och rädsla kopplat till minnet. Upplevelsen av att inte kunna stänga munnen känns skrämmande och han säger att han heller inte kunde svälja ordentligt. Minnet kan vara kopplat till undersökning av munnen. Spänningen gör att Baldur upplever att över-och underkäke inte ligger ihop som de brukar, samt att han ibland får huvudvärk.”

Veckorna innan hade han genomgått en tandundersökning, därför var detta mycket värdefull information för mig. Jag kände att han upplevde spänningar runt käken, men behövde veta om de kom ifrån tandkontrollen som jag trodde. Efter några behandlingar kring området, samt bearbetning av minnet fick jag vid senaste samtalet detta svar;
Det är en befrielse att munnen nu är ok! Att de gamla svårigheterna är borta och att han nu har vant sig vid att våga tugga och inte vara rädd för att det ska göra ont. Känner igen tandläkaren och känner sig i dag inte orolig över ett besök. Litar på att matte berättar så att han slipper att bli överraskad!”

Vidare i samtalet framgick det också att huvudvärken är borta och spänningarna i käkmusklerna likaså. Den här informationen hade jag, utan djurkommunikationens fördelar, inte kunnat ta del av annars. Möjligtvis hade en massör eller liknande förhoppningsvis hittat käkspänningarna, men vad grundorsaken till dessa var hade vi inte kunnat fastställa. Baldur hade heller inte fått hjälp att bearbeta de otäcka minnen och känslor som skapats i samband med tandkontrollen (kan tillägga att han upplevde detta inombords trots att kroppen var helt avslappnad med lugnande medel). Då kanske det hade varit ännu värre för honom vid nästa besök. Den här gången gnäggade han när tandläkaren kom in genom stalldörren.

179944_463926313617686_969884558_n

För att kort sammanfatta detta redan långa inlägg, så är djurkommunikation för mig ett helt naturligt sätt att kommunicera. Precis som med kroppsspråk eller något annat. Visserligen kräver det mer av mig som människa, men det som kräver – ger också tillbaka i mångfald. Jag hoppas att allt fler börjar öppna ögonen inför vilken oerhörd hjälp detta kan vara för djurägare. Att låta djuren själva berätta om sina upplevelser kring problem eller beteenden vi inte kan förstå oss på, är en stor tillgång. (Givetvis ersätter det inte veterinärvård, vilket jag tror att de allra flesta förstår.) Detta är för mig den största gåva jag kan ge mina djur, möjligheten att få föra sin egen talan och återfå kontrollen över sina egna liv. DET känns bra i hjärtat. 🙂

Din inre kompass

Något jag tidigt tappade bort i mitt sökande utåt, var min inre kompass. Den som vill mig väl, som på små och subtila sätt försöker vägleda mig i rätt riktning. Den som vill hålla mig kvar i mitt sanna jag. Vi har den alla med oss från början, men hur många har egentligen glömt bort dess existens, och istället lämnat plats för egots ständiga sökande efter bekräftelse och framgång? Hur många av oss lever inte utanför oss själva, jagandes efter en illusion om att lycka sitter i de yttre färdigheterna, i våra prestationer?

993670_642711635739152_542452239_n

”När jag klarar det här och det här, då kommer jag bli lycklig”, eller ”att klara av det där och det där indikerar att min häst och jag har en bra relation”. I det sistnämnda har jag många gånger befunnit mig och famlat efter svar. Jag har sett mitt värde som hästmänniska baseras på mina fysiska färdigheter och hur väl jag kunde påverka hästarna med dessa. Lyckades jag inte, var jag dålig, och relationen likaså. Är det en sanning eller, som tidigare skrivet, endast en illusion? Sitter vår egentliga lycka, balans och harmoni i det vi lyckas åstadkomma på ridbanan? Är ryttaren som kan galoppera iväg utan en endaste pryl, mer älskad av sin häst än personen som sadlar och tränsar varje dag för att kunna rida på ett fungerande sätt? Det vet vi inte, men viktigt är att vi som hästägare inte identifierar den ”enda och sanna drömrelationen” med de fysiska prestationer vi uppnår. En häst uppskattar dig inte bara för det du gör, utan också för DEN DU ÄR. 

12118733_1051904201486558_5642625664135275225_n

Vem är du för din häst?

Givetvis kan vi med olika sorters handlingar ge hästen en uppfattning om att vi vill väl, att vi är någon att räkna med i alla väder. Men effekten av dessa, har jag märkt kan minska nämnvärt när känslan inte finns där. Välmeningen, närvaron, det ursprungliga syftet och kärleken. Att det istället blir görande för görandets skull. För att mata egot, eller för att någon annan sagt att det är såhär det ska vara. ”Gör såhär, så lyckas du.” Har du någon gång känt att du skulle vilja göra annorlunda, men undvikit detta på grund av yttre omständigheter? Kanske för att din tränare sagt något annat, för att en annan ryttare granskat er under ridpasset, för att tiden varit knapp eller för att det stört ditt ego? Jag vet många med mig som dagligen slitits mellan känsla och tanke. Behöver det verkligen vara så? Hur skulle det se ut om vi kände in först och tänkte sen? Om vi började observera, snarare än värdera? Om vi skulle acceptera, snarare än kämpa emot? Vågar du följa det din kompass har att säga just dig? 🙂

 

Nio månader

Idag är det, ganska exakt, nio månader sedan jag publicerade mitt senast inlägg på den här bloggen. Har något förändrats sedan dess? Om det har! Att lära sig ett system till punkt och pricka, följa dess inrutade mönster och inspirera andra till att göra detsamma, har nog inte varit så svårt egentligen. Vad som är svårt? Det är att gå utanför de ramar som jag själv satt mig som fånge inuti, och börja se vad JAG som person kan tillföra hästarna. Vad jag, Viktoria, kan ge varje häst – som inte är inrutat, inlärt eller sett på en DVD. Att fråga mig själv, ”vad känns rätt att göra just nu?”, snarare än ”vad säger de framgångsrika är rätt att göra just nu?”. En mekaniskt inlärt svar på varje fråga från hästen är inte alltid det mest äkta och rätta att göra där och då. Många tillfällen har jag känt att jag skulle velat göra något annat, men trots detta gjort på ett visst sätt för att den hästlära jag anpassar mig efter säger att just det där svaret är i alla situationer det mest effektiva.

Och vad innebär effektivitet egentligen med hästar? Att nå det önskade resultatet så fort som möjligt (med vilka följder då?), för att kunna fortsätta klättra upp för utbildningstrappan? Givetvis kan för utdraget trampande på samma fläck göra de mest hängivna hästar och människor uppgivna, men för den delens skull är det minst lika viktigt att se till så våra själar hänger med på den utveckling man gör tillsammans, inte bara våra kroppar. För något jag lärt mig under dessa månader är att hästar, de speglar oss på en helt annan nivå än jag tidigare förstått. Ger jag mekaniska signaler, får jag också mekaniska svar. Flera gånger har jag sett en fysisk utveckling, kanske fått de där två varven i trav på volten, som indikerar att vi är redo för nästa nivå. Men trots detta känt i hjärtat att det vi gör inte är äkta. Våra själar och inre jag liksom fastnade utanför ridhusväggarna, och just nu är vi bara två fysiska kroppar som rör oss runt utan större förståelse eller glädje till det vi gör. Detta för att jag klamrat mig fast i tanken om att det här SKA, enligt någon annan, vara det enda rätta.

FullSizeRender2

Får hjälp av liten kille att plocka undan efter ridturen, februari 2016

Så, hur sammanfattar detta vad jag gör idag? Sitter jag och mediterar med hästarna istället för att rida och leka från marken? Nä, inte i huvudsak. Jag skulle glatt vilja påstå att vi är i bättre form än någonsin! Min häst Baldur är stark, alert, smidig och strålar som aldrig förr när vi jobbar tillsammans. Och märk ordet TILLSAMMANS. Det har jag visserligen sagt förut också, men idag ser jag en helt annan innebörd i det. Att jobba tillsammans idag innebär inte att leta utifrån efter svar. Idag börjar jag inifrån. I vår gemensamma kärna, i känslan och stillheten. Låter kanske klyschigt, men varje ord är äkta. Idag tror jag inte att någon annan sitter på alla mina individuella svar, det är jag själv som gör. Inte på ett sådant sätt att jag vägrar lyssna på andra, jag letar alltid efter inspiration att berika mitt hästliv med. Men jag låter det inte längre ta över hela mitt väsen, och slår dövörat till den inre röst som indikerar vad som är rätt i varje enskild situation.

12469427_1101013433242301_1502482135797516120_o.jpg

Uteritt, januari 2016

Jag är en person med stort behov av att få skriva, det har jag saknat i min frånvaro från bloggen. Om detta innebär att jag kommer fortsätta publicera inlägg regelbundet, vet jag inte ännu. Jag låter skrivarlusten styra, och de som vill är välkomna att följa den resan. Vill också tillägga att de inlägg jag publicerat tidigare är inga jag idag ställer mig emot. Känner man att det jag skrivit tilltalar blir jag jätteglad. Med det sagt respekterar jag också ifall det inte alls känns rätt för vissa av er. Varje människa har sin egen sanning och väg att gå, oavsett om det gäller hästar eller något annat i livet.

Beyond horsemanship

Varför jag valt att driva den här bloggen, är för att kunna inspirera och möjligtvis bidra med lite ny kunskap, till de som söker en annan väg än den traditionella, att umgås med hästar på. Min stora drivkraft är att jag själv genomgått en stor resa, och under denna tid själv sökte efter någon att tanka inspiration ifrån. Men till min stora nackdel hittade jag bara helt fantastiska människor som redan var på en oerhört hög nivå. Tyvärr kunde jag inte få ut något av detta (tro mig, jag har försökt), då jag inte hade några grunder att stå på. Hur ska du kunna göra en galoppiruett tillsammans med din häst i frihet, när han sticker till ridhusets utgång så fort du knäpper loss repet? Det tog ett tag för mig att acceptera, att jag helt enkelt inte var där än. Jag behövde något enklare, några kort att börja stapla mitt korthus på, så att säga. Det var då jag upptäckte Parelli Natural Horsemanship. De har, (säkerligen alldeles omedvetet), varit mina stora stöttepelare de senaste åren. För att återgå till min första mening, är också detta varför jag driver denna blogg. Jag vill inte publicera sådant andra inte kan ha användning av, det är inte min inriktning. Här ska alla kunna delta, hämta något och sedan fortsätta utvecklas. Men vad säger det egentligen om min egen hästhantering?

IMG_1066

Här skriver jag om det som går att förstå, går att ”ta på” och se tydliga resultat ifrån. Kanske har ni som läser fått en uppfattning om att det är så jag förhåller mig till hästar även privat. Ja, delvis gör jag det – detta är ju min grund. Men det senaste året har jag börjat gå allt mer ifrån den praktiska horsemanshipen. Jag har letat mig utanför dess gränser och börjat utforska en helt ny värld, där häst och människa lever tillsammans på ett helt andra villkor. Men jag vet också att detta kräver en viss inre utveckling, därför väljer jag att inte skriva om det här. Mitt mål är ju att alla ska kunna ta till sig. Ibland känner jag dock att jag faktiskt vill prata lite om detta, kanske för att visa hur mycket mer det finns att upptäcka än tekniker, strategier och fysiska medel. För tillsammans med hästarna (och allt annat levande, för den delen) finns något större än bara den fysiska världen. Den som säger åt oss att kommunicera via kroppsspråk, tal, handlingar och ageranden. Den som kanske kräver planerande, beslutsfattande och logiskt tänkande. Det må kännas fullt nog att endast använda sig av denna, så har jag tyckt i alla år. Resten har bara varit flum. Men på senare tid har jag börjat förstå annat. Det finns också en själslig värd, där vi alla är ett. Där vi kommunicerar via (positiva) känslor, energier, kärlek och närvaro. När jag började öppna upp mig själv för dessa möjligheter, insåg jag även hur liten och platt den fysiska världen blir, när man inte är själsligt närvarande.

Observera vad lite skillnad i min egen kroppsrytm kan skapa bättre förhållanden för hästen att arbeta i.

Observera vad lite skillnad i min egen kroppsrytm kan skapa bättre förhållanden för hästen att arbeta i.

För den som precis börjat förhålla sig till hästar på ett nytt sätt, kan detta kännas skrämmande och väldigt långt borta. Men vad jag vill säga är att det är egentligen ligger oss närmre än någonsin. Det handlar inte om att göra någon helomvändning här och nu. Precis som jag ofta säger, handlar detta också om att göra det man kan, med det man redan har. Kan du, när du klappar din häst, känna det som lever under dess hud? Känna värmen, energin, muskeln som arbetar? Kan du känna det (och endast det), här och nu? Kan du, när ni promenerar, lyssna in rytmen av hästens steg, och försöka efterlikna dem i din egen kropp? Kan du mjukt lägga armen om din hästs rygg och känna in dess andetag? Kanske lägga märka till er bådas hjärtslag? Sådant som om och om igen, för dig tillbaka till en känsla av nu. Sådant som om och om igen, öppnar upp för en djupare kontakt och stilla sinne. Stunder då tidigare erfarenheter, fördömanden och tankar löses upp. Kvar blir ni. Du och hästen, utan alla era skal och lager av historia. Att hitta en sådan närvaro, om så bara för en sekund, är plötsligt värt mer än många andra, fysiska upplevelser.
Och det bästa av allt är att du kommer veta direkt när du funnit den. 

Logga

En häst som får möjlighet att påverka sin situation, är en lycklig häst!

Hos Parelli hör man ofta uttrycket approach and retreat, vilket jag också skrivit om här på bloggen. Det innebär kort och gott att närma och dra sig tillbaka utefter hästens nuvarande trygghetsnivå. Är den exempelvis rädd för prasslande påsar vid sidan om sig, men inte framför, då börjar man där hästen känner sig trygg och långsamt närmar sig det otäcka stället, för att sedan dra sig tillbaka om den visar obehag. Efter detta upprepar man närmandet igen. Så håller man på, tills hästens tolerans för det otäcka föremålet/situationen blir allt högre.

Men det handlar inte bara om ett effektivt sätt att komma över hästens rädslor på, utan en faktor som påverkar hela dess liv och tillvaro. Att ge dem möjligheten att säga nej, för att sedan upprepa, är något av det bästa man kan göra för att låta hästen påverka sin situation. Hästar som inte får möjlighet att dra sig tillbaka, eller uttrycka åsikter, blir mycket olyckliga individer. Vissa så allvarligt att de antingen går in ett apatiskt tillstånd, eller tvärtom, blir oerhört farliga att hantera. Det här handlar givetvis inte om en eller två situationer då hästen inte fått möjlighet att hävda sig, utan invanda mönster som befästs under lång tid.

Efter ett första halvår hos mig tyckte även min egen springare att jag gav honom alldeles för lite kontroll över sitt liv - och visade tecken på depression. Det tog oss lång tid att komma ifrån det där stadiet!

Efter ett första halvår hos mig tyckte även min egen springare att jag gav honom alldeles för lite kontroll över sitt liv – och visade tecken på depression. Det tog oss lång tid att komma ifrån det där stadiet!

Jag har nu fått möjligheten att umgås med ännu en häst som har bra liv, men behöver vägledning i just detta. En individ som snabbt kan försvinna in i sin distanserade värld. Och det är inte alls ovanligt bland dessa hästar att omärkbart tappa närvaron, för att sedan reagera redan innan man hunnit göra det som var tänkt. En sådan häst kan med lätthet bocka av sin ryttare innan den ens hunnit upp i sadeln, som säkert blir överraskad och undrar vad som precis hände. ”Jag hade ju inte ens hunnit göra något!”, har jag hört många berätta efter liknande upplevelser. Men hästar är kloka och anar vad som är på gång, och reagerar då instinktivt för att skydda sig från att hamna i en situation de inte kan ta sig ur. Vissa hinner inte ens tänka, utan dras blixtsnabbt tillbaka in i ett gammalt minne, och agerar utan att tänka sig för. Det här är en överlevnadsinstinkt som blir väldigt svår att påverka när den väl kickat igång. Därför är det vår uppgift att ge hästen space och andrum innan den hamnar där.

Med hästen jag nämnde ovan, bestod vårt första pass av cirka 30 minuters väntan. Jag gick inte ett steg förrän han var med mig, och vände mig från honom så fort han visade tecken på att hamna i sitt svårpåverkade tillstånd. Ingen press, ingen stress. Bara närvaro. Andas. Gången efter gick han med utan tvekan, och har lyckligtvis gjort sedan dess. Jag har hittills inte sett några nya tendenser till blockering, men å andra sidan gör jag allt för att hålla stenkoll på honom hela tiden och går aldrig över någon gräns. Det som är kruxigt här är hans horsenality (left brain introvert), som kräver en hel del variation för att inte bli uttråkad. Därför måste jag vara precis lagom påhittig och precis lagom krävande. Balans!

Möjlighet att tveka, säga nej och sedan få chansen att upprepa. Allt som behövs.

Möjlighet att tveka, säga nej och sedan få chansen att upprepa. Allt som behövs.

Varför jag valde att skriva om detta idag, är just för att jag vet hur viktigt det är att göra hästen delaktig. Genom att rutinmässigt sätta hästen i en press den inte kan ta sig ur, kan man både skapa apatiska och farliga individer. Det handlar inte om att aldrig våga kräva något av hästen, utan att låta dem säga nej, och sedan upprepa. Hästen kan säga nej hur många gånger som helst, du kan upprepa hur många gånger som helst. Det må vid vissa tillfällen ta längre tid, men vad är det för problem om det i längden ger hästen lycka och trygghet? Känns det här svårt att greppa, kan man bara återgå till sig själv. Hur skulle jag känna, om jag om och om igen, försöker säga nej – utan resultat? Hur skulle jag känna om någon utsatte mig för mina värsta rädslor, utan möjlighet att få backa tillbaka och andas? Hur skulle jag känna om någon utsatte mig för omedveten smärta, men pressade mig att fortsätta när jag klagade på att det gjorde ont? Hur skulle jag känna, om någon ständigt gav mig motstridiga direktiv, där jag aldrig förstod syftet eller fick klarhet i om jag gjort rätt? Att göra individen delaktig är den bästa nyckeln till ett lyckligt hästliv.

Logga

Varför bör vi undvika känslomässig inblandning?

Att känna känslor av glädje, kärlek och samhörighet när man umgås med hästar är något jag hoppas att de flesta gör. Att vara glad, lugn, positiv och peppande under träning och hantering är mer betydelsefullt än man kan ana. Jag har sett fantastiska resultat som baserar sig på kärlek och empati snarare än kunskap och erfarenhet. Därför är dessa en oerhört viktig ingrediens i allt samspel med hästarna. Men den andra känslovärlden, den där som innehåller besvikelse, ilska och rädsla – vad tillför den, egentligen? Är det lika ofarligt som vi kan tro att ibland bli arg på hästen, irriterad eller kanske frustrerad? Att ibland låta en korrigering grundas i en negativ känsla? Eller bli besviken över, och ta det personligt att hästen inte svarar på det sätt vi önskar?

Eftersom människor och hästar bygger sin relation på något som enligt naturen inte borde fungera (det vill säga rovdjur och flyktdjur i samspel), finns det också en väldigt fin gräns mellan att agera som en partner eller via sina instinkter. Inom mina kretsar talas det ofta om att hästen ska agera som partner istället för flyktdjur (läs om left-och right brain här). Det är många tillfällen då de låter sin natur ta överhand och styrs av sina känslor, vilket både kan bromsa utvecklingen och även bli farligt. Det här är säkert inget nytt för de flesta. Men om vi då vänder på steken och tittar på oss själva – agerar vi alltid som partners eller styrs vi också allt för ofta av våra känslor? Och till skillnad från hästarna, istället agerar som ett rovdjur?

38642_145868528756801_7397945_n

Mitt stora problem har genom alla år varit besvikelse på mig själv över att hästen inte klarar av att genomföra det jag önskar, och även tagit det personligt om den inte vill göra det jag ber den om. Jag har också tyckt att tydlighet inneburit att vara elak mot den, och därför känt det som att jag skadar eller kränker den då jag sätter gränser eller ställer högre krav. Dessa känsloinblandningar har ju också gjort att hästarna faktiskt känt sig kränkta då jag bett om mer än jag brukar. Utöver detta har utvecklingen även gått väldigt långsamt framåt och de har blivit omotiverade. Ja, ni hör vilken obalans detta har varit – allt på grund att jag låtit mina känslor ta över och färga av sig på hästarnas upplevelser av situationen.

Trots att jag inte alltid varit just arg eller irriterad, har jag med största sannolikhet ändå uppvisat rovdjursegenskaper för hästen då jag agerat ut mina känslor. De har kanske inte blivit rädda för mig, men däremot inte vågat lita på att det jag säger är trovärdigt, tillförlitligt eller värt att utföra. Men det finns även situationer då man faktiskt kan skrämma hästen och skapa ett motstånd, särskilt då man faktiskt agerar ut ilska och irritation. Jag har aldrig upplevt att tillrättavisningar/korrigeringar med känslomässig grund skapat en fullkomlig förståelse och acceptans hos hästen som tar emot dem. Kanske har de fungerat för stunden, men allt som oftast har det inte skapat någon långsiktig lösning. Jag använder mig mycket utav så kallade ”faser” när jag ber hästen om något (börjar mjukt och ökar sedan trycket, läs mer här), och detta är ett typiskt tillfälle då ilska och irritation snarare skulle skrämma hästen än lära den något. Skulle jag bli frustrerad då den inte flyttar sig direkt och börjar öka trycket med en begynnande ilska i kroppen, förlorar övningen sitt värde och sannolikheten att hästen svarar som det flyktdjur den är, ökar.

1146720_642711355739180_681797138_n

Jag vet själv hur svårt det kan vara att släppa de där känslorna som så lätt blossar upp när saker och ting inte går som de ska, men har erfarenheten av att de försvinner allt mer i takt med ju mer man lär sig om hästens sätt att fungera på. Det krävs idag mycket för att göra mig irriterad, och då är jag noggrann med att avbryta tills jag känner mig redo igen. ”En professionell hästmänniska agerar aldrig utifrån sina känslor”, är något jag haft i bakhuvudet under en lång tid, och det hjälper mig när jag känner att humöret svajar. Dessutom tanken på att hästen alltid agerar utefter vad som känns bäst för stunden, har fått mig att inte ta saker så personligt längre. Det är snarare mitt ansvar att se till att den hellre säger ja än nej, och dit kommer jag aldrig utan emotionell kontroll. Givetvis är detta inget som utvecklas över en natt, men för de som är känslomässigt styrda i umgänget med hästar kan detta inlägg vara ett bra startskott för att göra något åt problemet.

Logga

Det börjar med att kompromissa

Jag hör ofta talas om många som har problem med att komma in i den värld jag skriver om här, att närma sig hästarna på ett annat sätt än det man är van vid. Man kanske inte förstår innebörden av horsenality, seven games eller något annat av det Parellis filosofi presenterar. Vilket är helt okej, det här är bara en av alla vägar man kan ta. Jag själv använder mig inte uteslutande av den, men tycker att den har en fantastisk grund att bygga vidare på. Det är vad jag vill förmedla här. I vilket fall som helst, så har vissa behov av ett visst tankesätt som genomsyrar allt man gör tillsammans med hästen. Parelli säger ”put the relationship first” (sätt relationen i första hand) och det tycker jag säger mycket. I allt man gör, kan man fråga sig själv, ”sätter jag relationen i första hand just nu?”. Men för de som vill ha något mer konkret att följa tänker jag presentera det som jag själv upptäckt att jag gjort genom alla år – kompromissa med hästen.

Vad behöver just din häst för att ha lika kul som du?

Vad behöver just din häst för att ha lika kul som du?

I de flesta relationer handlar mycket om att ge och ta. Att bara ge kan dränera vem som helst på energi, man måste få något tillbaka för att känna sig uppfylld och sedd. De som däremot bara tar, riskerar istället att dränera sin partner på allt det där man själv får varje dag. Precis samma gäller med hästarna. Vi kan be om mycket, så som att de ska vilja, våga och orka göra det vi ber om. Men hur ofta ger vi något tillbaka? ”Du tar mod till dig och går på transporten – bra, då stänger vi direkt!”, ”du anstränger dig lite extra och ökar traven – bra, då tar vi tre varv till”, ni förstår nog poängen? Oavsett ifall vi har en ovillig, otrygg, omotiverad eller panikslagen häst, kan vi alltid erbjuda en kompromiss för att båda parter ska bli nöjda. Istället för att fråga oss själva ”sätter vi relationen först?” vilket kanske inte ger så mycket mer än ett ja eller nej, kan vi fråga oss – hur kan vi kompromissa för att det här ska gå så bra som möjligt?

DSC_0047

Kan dessa kompromisser ge individer som själva tar initiativ till nya upptäckter? Här fick jag springa allt vad jag orkade för att hästen som tidigare sa nej till allt utom skritt, själv visade att han ville galoppera.

De flesta kan nog känna efter vad deras häst behöver, det handlar i många fall bara om att tänka på motsatsen till det ni gör. En häst som inte vågar gå på transporten behöver möjlighet att få backa ur tills den känner sig trygg att stå kvar själv, en annan som inte vill lämna hagen behöver få gå tillbaka tills den känner sig bekväm nog att lämna längre stunder, etc. När man börjar kompromissa, börjar man också bygga ett löfte som visar hästen att man lyssnar och tar till vara på dess önskningar. Från början vet de säkerligen inte att vi kräver mindre än de tror, och dessutom ger något tillbaka. Detta är något man måste bevisa genom upprepade handlingar. Ju fler gånger du kan övertyga hästen om att du vill kompromissa och samarbeta, desto mer förtroende tjänar man i framtiden. En häst som vet att den får något tillbaka av att anstränga sig, kommer hellre vilja göra detta än en annan individ som bara är tvungen att ge och ge. Innan jag kommit på detta, ville min häst inte testa något nytt eller göra en ansträngning över huvudtaget. Idag är han först fram vid olika situationer, för han vet att han får tillbaka. Det behöver inte handla om godis eller så kallade ”mutor”, utan kan vara något så enkelt som ordentlig eftergift, en stunds vila, möjlighet att få gå tillbaka dit man kom ifrån, etc. Ju jobbigare det är för hästen att utföra, desto större blir kompromissen. När hästen så småningom börjar tycka att uppgiften känns enklare, ja då blir ju också det du ger tillbaka allt mindre. Allt handlar om att balansera och anpassa sig efter rådande omständigheter, (vilket kräver träning). Min häst har alltid varit otroligt matglad, och när vi i början tränade på att hålla uppmärksamheten på varandra trots att det fanns gräs i närheten, fick han alltid flera morotsbitar varje gång han tog upp huvudet från marken och följde med. Idag räcker det oftast för mig att berömma muntligt, men jag är alltid beredd på att behöva öka belöningen då han vissa dagar har svårare än vanligt att slita sig från gräset. Nu har hetsen kring ätandet försvunnit, dels för att jag aldrig hindrar honom från det, men också för att han får det beröm han behöver när han anstränger sig och följer med. Detta har tidigare varit ett enormt problem för oss.

Glad i gräs men inte längre fixerad.

Glad i grönt men inte längre fixerad.

För att sammanfatta detta vill jag säga att allt inte handlar om att lära sig av vad någon annan säger för att bli en bra partner till sin häst. Hur kan du istället kompromissa med de kunskaper du har just nu, för att ge hästen något tillbaka? Du behöver inte göra som jag och ge alldeles för mycket av dig själv, så som att låta hästen beta en timme för att den halvhjärtat lyfte på huvudet en gång. Visserligen handlar det om att testa sig fram, för det är så man märker om kompromissen är proportionerlig till det man just krävt. Är det svårt att räkna ut vad hästen kan tänkas behöva? Som jag nämnde tidigare, kan motsatsen till det ni gör just nu vara belöningen. Vill hästen springa fort? Låt den springa på när den tagit några långsamma steg. Vill den inte springa alls? Gör en halt när erbjudit sig att trava. Vill den inte gå in på en särskild väg? Låt den vända hemåt när ni gått ett visst antal steg på vägen och utöka efterhand. Förstår ni poängen? Detta var det som ”räddade” min relation tillsammans med min häst, INNAN jag upptäckte Parelli och allt därtill. Att kompromissa kräver inte all den där kunskapen och de där färdigheterna, utan istället lite mer kreativitet än vanligt – och en VILJA av att vara hästen till lags. Det behöver inte vara svårare än så. Vad behöver din häst tillbaka för att göra det du ber om? Logga